The blog that got me cancelled

Link to the same blog post published on LinkedIN the same day here

Two weeks ago I posted a blog on Femina, just to have it erased one hour later. To me this is what the media climate is like now, you can’t have a different opinion than the mainstream narrative. And if you express an opinion that goes against what the governments standingpoint, you suffer the risk to be cancelled. And this is exactly what happened. I will publish it here in Swedish and hope that you can translate the text below.

Jag kräver verkligheten, den råa, oredigerade verkligheten

Ända sedan pandemin har jag förstått att svensk media inte är oberoende, att den regleras av krafter som tjänar på att vi människor tror på ett narrativ. Under pandemin så var propagandan så massiv för vaccineringen att man uppviglade till aggressiva handlingar mot de ovaccinerade. Jag var själv extremt utsatt under den här tiden, trots att vaccineringen var frivillig och att var och en har rätt att besluta om sin kropp. Samtyckeslagen som infördes 2018 som bygger på att allt sex ska vara frivilligt borde ha gällt för vaccineringen också. Om samhällets propaganda genom public service inte hade varit så massiv och skapat så mycket rädsla i oss att bli utsatta, så hade många avstått från vaccinering.

Åsiktsfrihet och yttrandefrihet har varit viktigt för mig redan sedan jag var tio år gammal. Min fröken kallade mig för obstinat när jag sa vad jag tyckte och ringde hem till min mor och rapporterade. Och min mor fortsatte att upplysa mig om orättvisor och politik och historia och jag tror att som tolvåring var jag på toppen av min förmåga politiskt. Nåväl, jag är väl medveten om hur media tweakas i diktaturer, hur propagandamaskiner fungerar när regeringar och militären kontrollerar dem. Och för alla oss som ser verkligheten för vad den är, är det enkelt att se att även svensk media är kontrollerad.

Förr var det tydligt vilka politiska inriktningar olika tidningar hade, som DN och SVD, Aftonbladet och Expressen. Nu känns det som att alla mediahus är ägda och agerar i "samhällets intresse".

Igår var det ett långt inslag på Rapport om hur 600 barn dödats i kriget i Ukraina, och därefter gick inslaget vidare till att dokumentera en 17-årig flicka som mist ett ben och hur hon lärt sig att gå igen med en protes från Röda korset. Inslaget var väldigt behjärtansvärt. Hon var det första minderåriga barn som Röda korset tagit emot. Att 600 barn dödas i ett krig är fruktansvärt, att se denna flicka och förstå vad hon har upplevt på grund av kriget och hur hennes liv förändrats är så nyttigt för oss. 

I november hade 17400 barn identifierats döda i Gaza, av dem var 3700 under fem år gamla. Idag är antalet dödade barn kanske över 20.000. Varje dag förlorar tio barn i Gaza sina ben. Varje dag. Var 30:e sekund dödas ett barn i Gaza.
Och var är de hjärtskärande reportagen i Rapport? Var är reportagen som får oss människor att vakna upp till den fruktansvärda situation som pågår?

Istället för att bli berörd av Rapports reportage igår blir jag förbannad. Jag är så trött på att vara styrd och kontrollerad av media, vad de vill att jag ska tro och tycka och sympatisera med. Jag är så trött på att vår yttrandefrihet och åsiktsfrihet är stympad på grund av rädsla att vi tycker fel. Sen pandemin är alla rädda att bli cancellerade, bli parior i samhället, att bli beskyllda för att vara antisemiter, foliehattar, nynasister, terroristsympatisörer, you name it. Att vara en medmänniska är förknippat med en risk att bli utesluten ur gemenskaper, ur samhället.

Jag hatar det. Och jag har bestämt mig för att använda alla plattformar och möjligheter jag har till att påverka andra att vakna upp och bli emotionella igen. En person sa till mig idag "problemet är när människor låter sina känslor styra istället för att agera rationellt och faktabaserat". Jag tycker att problemet idag är att "faktan" är helt styrd och mer av propaganda än sanning, och att vi är avstängda och inte längre känner.

I den värld jag växte upp i sa min mor "I vår familj kan vi alltid ta hand om ett barn, ett barn är inget problem". Och sedan dess har jag känt att alla barn är våra barn och vårt ansvar, oavsett hudfärg, religion, omständigheter. Mamma var socionom och arbetade med barn till narkomaner när jag var liten. Jag förstod tidigt att även då vi var fattiga så fanns det de barn som hade det värre. Vi fick aldrig klaga, och nu förstår jag varför. Den verklighet hon arbetade med gav henne perspektivet att vi var rika, priviligerade i jämförelse med de barn hon tvingades hitta nya familjer till. Vi hade ju allt i hennes ögon. Och vi hade ju det. Mat, sängar, ett hem, en tax, två undulater, varandra. 

De barn som dödas i Ukraina är 3% av alla de som dödas i Gaza. Jag vill se svenska nyheter rapportera fakta från kriget, jag vill se barnen i rutan i Rapport, jag vill se verkligheten som den är. Jag vill se de små barnen utan armar och ben, jag vill se de döda bebisarna, jag vill höra barnen skrika så högt att vi måste sänka volymen. Det är vad jag vill se. Inte ett tillrättalagt inslag om en 17-åring i Ukraina som ska trycka på våra sympatiknappar enligt den svenska planen för oss medborgare.

Jag kräver verkligheten, den råa, oredigerade verkligheten som får oss att känna för det är utifrån känslor som vi agerar. Ge oss något som får oss känna igen, bli medmänniskor igen, bli mänskliga. 

Självklart förstår jag att detta är en del av planen, att ge oss oss tillrättalagt så vi blir tillrättalagda och rättar oss i ledet. Frågan är hur länge vi ska köpa det vi serveras och inte ifrågasätta. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka och tänka och känna som jag gör och jag hoppas att vi blir fler som kräver en nyhetsrapportering som inte är styrd och censurerad uppifrån.

Shama